Nu är det snart fem år sen.
Jag hade upptäckt förändringar, men trodde nog att det var så det skulle vara.
Gick till läkaren ändå utifall....... hon skickade mej på mammografi.
Två dagar före julafton fick jag tid. Lite halvstressat, snart jul.
Sköterskan ber mej vänta medan läkaren ska kolla bilderna.
Jag var SÅ säker på att det var grönt, bara fara hem och fortsätta tänka JUL. Då säger läkaren att hon vill prata med mej, göra lite mer undersökningar, ta några prover.........
När allt är klart och vi sitter och pratar, kommer tårarna. Jag är rädd....... Inte för att dö utan för vad en eventuell bröstcancer kommer att göra med LIVET, mitt liv!
Läkaren är noga med att tala om att de inte VET, men att proverna kommer att ge svar. ......"Med största sannolikhet inte cancer".. ....... Du kommer att får besked till nyår....
MEN
Det var cancer....
Två knölar i bröstet som innebar operation,
väntan och oro,
ny operation,
ny väntan och oro,
strålning,
infektioner och hästkurer i penicillin.
Under det halvåret som jag behandlades kunde jag inte säga
"Jag har bröstcancer".
Orden fanns inte.
Det var för starkt,
för hotande,
så ångestladdat.
Nu är det snart fem år sen......
En mammografiundersökning kvar.
"Resan" är gjord och HÄR STÅR JAG.
Livet är lite annorlunda nu, men ändå inte.
Det finns nåt i bagaget som jag helst velat vara utan, men som har gjort mej starkare. Gett mej lite andra perspektiv.
Samtidigt finns oron kvar.....
Tänk om det händer igen......
Jag är så glad och tacksam för de som hjälpt och stöttat mej.
Självklart alla nära och kära
men även alla "proffs" som jobbar inom vården.
Nu när det är oktober.......
TÄNK ROSA!!!!!
Två knölar i bröstet som innebar operation,
väntan och oro,
ny operation,
ny väntan och oro,
strålning,
infektioner och hästkurer i penicillin.
Under det halvåret som jag behandlades kunde jag inte säga
"Jag har bröstcancer".
Orden fanns inte.
Det var för starkt,
för hotande,
så ångestladdat.
Nu är det snart fem år sen......
En mammografiundersökning kvar.
"Resan" är gjord och HÄR STÅR JAG.
Livet är lite annorlunda nu, men ändå inte.
Det finns nåt i bagaget som jag helst velat vara utan, men som har gjort mej starkare. Gett mej lite andra perspektiv.
Samtidigt finns oron kvar.....
Tänk om det händer igen......
Jag är så glad och tacksam för de som hjälpt och stöttat mej.
Självklart alla nära och kära
men även alla "proffs" som jobbar inom vården.
Nu när det är oktober.......
TÄNK ROSA!!!!!
6 kommentarer:
Kerstin!
Du skriver så otroligt bra och med en sån känsla i varje mening.
Blir det en egen bok framöver?
Är så tacksam att jag bitvis fick vara med på din "resa".
Ruthan
DU berör, Kerstin!
Jag kände inte till Din historia, men nu gör jag.
"Springer" ju mest här inne för att kolla Dina fina bilder...och titta lite på ursöta vovven din!
Och självklart läsa det Du skriver!!
Tiden går och vi blir alla lite äldre varje dag.
Man tänker mer...oroar sej mer....träffar fler och fler drabbade...
Jag var ju på Scrapmässa i Karlstad nu i början av Oktober, och det var mycket i samband med ROSA BANDET och deras kampanjer.
Titta in här om du vill se lite av det:
http://www.svenskscrapbooking.se/?p=5072
Och där fanns en kvinna.
En kvinna som inte hade hår.
Jag tror att vi allihopa förstod vad hon tvingats gå igenom.
Hon höll ett litet tal i föreläsningssalen och jag tror inte det fanns någon som inte blev berörd.
Hon hade inget hår.
Det enda som utåt syntes av vad hon gått igenom.
ALLT annat i henne utstrålade GLÄDJE och LIVET!
Det kommer en så nära ibland, och ingen "går säker".
Och så läser jag Din historia nu....
Jag är så glad för Din skull att Du fick den hjälp som var nödvändig då.
Och hennes...
Och numera förstår jag.... både efter att själv fått tampats med en cancer i underlivet för ett par år sedan, OCH människor man möter som blivit drabbade av denna skräck och allt vad det innebär, att det behövs ännu mer pengar till forskningen.
Därför tog jag mej friheten att göra ett litet inlägg på min blogg om just detta.
Och en länk till bland annat Dej.
Hoppas att det är okej, men om Du tycker att det inte är det måste Du säja till.
Lova det!
Stor kram till Dej!
(och vovven förstås!)
J:son
PS.
Tack för att Du delar med Dej.
Det gör skillnad...det gör det.
DS.
Tack Ruthan och J:son för era kommentarer!
Ruthan: Jag är också glad att du fanns med på "min resa" och stöttade mej. Gänget på jobbet gjorde så mycket (även om jag inte jobbade där då) Jag vet att jag fanns i era tankar och jag kände att ni fanns för mej!
Nån bok blir det inte. Även om det en gång var en dröm.
J:son: Ja tänk att det finns "medsystrar" runt om även om det inte syns alla gånger. Vilken stark kvinna som orkade prata inför alla på mässan. Kikade in på sidan du skrev. Vilka underbara skapelser!!!
Självklart får du länka till mej!
Nu ska jag krama vovven från dej.
Kramar
Vilken "resa" du varit med om. Ofattbart när det som händer andra men inte mig, ändå händer. Förstår den oro du kände och fortfarande känner. Otroligt bra skrivet.
Tack för att du ville dela med dig, jag hade ingen aning om denna "resa" du gjort. Jag blir berörd, ledsen men också lite rädd. Ja alla kan få bröstcancer och det förändrar livet för så många.
Mycket vackert skrivet om ett så tungt ämne. Varma Kramar.
Oj jag fattar inte att det är så längesedan.....du skriver så gripande så jag kommer att halka på tangentbordet nu....
kramar i massor/Karin
Skicka en kommentar